Baskerna och deras kultur

Redan de katolska kungarna Ferdinand och Isabella måste under steneken svära att respektera de gamla baskiska rättigheterna, med 2,7 miljoner invånare – talar ca 700 000 människor baskernas språk.

(die deutsche Version folgt, wenn ich sie finde) 

Översättning och teckning: Einar Schlereth

Einar Schlereth 

Ännu tror jag inte att man låtit baskerna komma från månen eller mars, men annars från alla världens hörn. Så har man upptäckt förment språkligt släktskap med de semitiska, arabiska, persiska, kaldeiska, grekiska, ural-altaiska språken, med inuit- och indianspråken och med sanskrit. Slutligen har en prins Bonaparte även upptäckt ett släktskap till det finska språket. Och man har räknat baskerna som tillhörande undervärlden. I den fromma pilgrimsguiden till Santiago de Compostela som tillskrivs påven Calixt kan vi läsa:

"Det är ett barbariskt folk som skiljer sig i seder och väsen från alla folk; det är fullt av ondska, av svart färg, oansenligt, nedrigt, trolöst och korrupt, vällustigt, alkoholiserat, erfaret i våldsamheter, oförskräckt och vildsint, lögnaktigt och grälsjukt, kort och gott odugligt till någonting av det goda men mottagligt för laster och synder. Navarreserna plägar driva otukt med sitt fä; man säger att en navarres sätter lås för ändan på sin häst eller mulåsna så att ingen annan än han själv får tillgång till den. Han kysser också vällustigt kvinnors och mulåsnors könsorgan.”

Det här uppbyggliga verket uppstod på elvahundratalet och på den tiden var baskerna, åtminstone i avlägsna områden, fortfarande hedningar, och hedningar fick alltid sådana epitet från de kristna av alla slag och behandlades därefter. Såtillvida är den här texten inte någonting särskilt. Men genom sin djupa tro och sitt helgon Ignazio de Loyola har baskerna mer än väl tvättat bort skamfläcken av sin sena omvändelse. Det måste dock sägas att det lägre prästerskapet i tider av förtryck, liksom det i Polen, alltid stod på folkets sida. För övrigt omtalas redan i Codex Calixtinus rykten att baskerna härstammar från skottarna."

På artonhundratalet blev debatter om baskerna rätt så populära. Friedrich Engels talade angående baskerna om ”folkspillror” som ingen framtid har. Det ordet hade han dock från Wilhelm von Humboldt som 1801 gjorde en resa genom Viscaya och det franska Baskien. Humboldt skriver om”liksom levande spillror av tidigare mäktiga och vitt utbredda nationer” och fortsätter:

”Dock har ingen annan stam än baskerna fram till denna dag lyckats med att bevara en självständig politisk författning och skapa ett blomstrande välstånd. Och ingen annan har heller lyckats omplantera många av den europeiska upplysningens mest välgörande frukter till denna ödemark utan att för den skull uppge sin säregenhet och sin ursprungliga enkelhet.”

Men inte heller Humboldt ger deras säregenhet och språk stora chanser. Såväl Engels som Humboldt skulle visa sig ha fel. Föga känt är att även Kurt Tucholsky sysselsatte sig med baskerna och att han 1927 skrev följande anmärkningsvärda meningar:

”Första intrycket kommer mitt uppe i bergen: de är sjömän. För denna känsla finns ingen rationell motivering. Men deras ansikten, deras lugna sätt att uppföra sig, den självmedvetna kraften, den inre friheten – allt detta får en att tänka på havet, på fiskebåtar och hamnmänniskor. Om deras förfäder har varit ett sjöfarande folk – vem vet. Men skillnaden mot inlandets fransmän är utomordentligt stor. Männen ser bra ut. De har smala huvuden, utpräglade drag och man känner vid varje bondehuvud: Den där är en för sig.”

Tucholsky har på visst sätt haft rätt, som vi skall se. Men gåtan om baskernas ursprung och språk är ännu inte löst. Jag tycker att Louis Charpentiers teser i sin 1977 publicerade bok Hemligheten med baskerna låter mest övertygande. Han är av den uppfattningen att man med lite god vilja kan framställa ett verkligt såkallat släktskap mellan alla språk och att den vägen därför är en återvändsgränd. Även om man kunde bevisa ett otvivelaktigt släktskap mellan basker och berber så vore detta inte beviset att baskerna kommer från Nordafrika och inte tvärtom berberna från baskernas land. Charpentier utgår alltså ifrån att baskerna alltid har varit bosatta i Baskien som de själva och deras legender alltid har hävdat. Hans slutsatser lyder:

”1. Alla folk med stor frekvens eller dominans av gen 0 finns vid havet och då mest vid Atlantkusten.
2. De flesta är bergsfolk eller har kommit från bergstrakter.
3. Dösar finns praktiskt taget bara i områden där en hög procentandel gen 0 förekommer.”

De folk som det här handlar om är de direkta ättlingarna till Cro-Magnon-människan. Hennes förekomst faller inom Würm III-istiden, dvs minst 28 000 år före vår tideräknings början. Till storlek, kroppsbyggnad och huvudform skilde hon sig tydligt från neandertalaren och Combe-Capelle-människan. Cro-Magnon-människan var jämförelsevis en jätte. Denna tes stöds genom forskningar av den betydande förhistorikern José-Miguel de Barandiaran:
”Så länge det inte motbevisas får vi alltså anta att det i området Västpyrenéerna levde en ras som var släkt med Cro-Magnon-människan och att det i ett senare stadium uppträdde vissa symtom som motsvarar dagens baskiska typ.”
För 30 000 år sen hade baskerlandet dock ett mycket större omfång. Det sträckte sig från Asturien till Bordeaux men havet låg längre inåt landet och kusten bildades av Centralmassivet, Pyrenéerna och de Kantabriska och Iberiska bergen. Därav drar Charpentier slutsatsen:
”Dessutom motsvarar den sista istidens Magdalénien-epok på norra halvklotet åldern på grottmålningarna i Altamira och Lascaux och likaså åldern på talrika verktyg, smycken och symboler som bär vittne om betydande mänskliga värden. Det handlar om en konst som är karakteristisk för detta område och tydligt skiljer sig från den sydspanska eller impressionistiska Levante’-konsten.”
Den franska förhistorikern Déchelette har kallat Altamira kvartärtidens “Sixtinska kapell” och professor Péricot menar:
“Den kantabriska konsten kan på grund av både sin skönhet och sin ålder aldrig undanträngas. Med Altamira nådde konsten en höjdpunkt som inte kan överträffas utan bara ytterligare utvidgas i tematik och framställningens olikhet ... Den framstår för alltid som den geniala höjdpunkten av en primitiv men perfekt konst och är det avgörande beviset att dåtidens konstnärer ägde en liknande mentalitet som vi och en utomordentlig intelligens – kort sagt den gudomliga gnistan som av människan gör ett väsen som spränger materiens bojor.”
På samma gång var det de franska vetenskapsmännen som i början envis motsatte sig de vetenskapliga rön av deras baskiska kollega Marcelino Sanz de Sautuola de Santander som denne publicerade 1880 efter två besök i Altamiragrottan. Redan förhistorien till upptäckten är äventyrsaktig: En jägare befriade sin hund ur en bergskreva och upptäckte därvid grottan. Den geniala amatören Sautuola hörde av en slump talas om detta. Vid sitt första besök togs hela hans uppmärksamhet i anspråk av alla bruksföremål på golvet. Först vid andra besöket i sin lilla dotters sällskap upptäcker han målningar i taket. Därvid börjar en livslång kamp mot nästan hela den vetenskapliga världen som fördes med mycket hårdhänta metoder. Han fick dock upprättelse, men först efter sin död år 1888.
Och nu i denna dag har uppstått en tvist om ett nytt fynd, fast den här gången är det väl engelsmännen som gör bort sig. I april 1991 kunde man läsa i tidningarna:
GÅTAN OM ZUBIALDE-GROTTAN. Upptäckten av grottan i Baskien genom en student ligger redan nio månader tillbaka men har hållits hemlig av de spanska myndigheterna. Vetenskapsmän vid universitetet i Victoria kom efter flera månaders undersökningar fram till resultatet att målningarna är äkta! Professor Ignacio Barandiaran – son till den ovan nämnde forskaren – säger: ”Rikedomen av målningar är häpnadsväckande!” Brittiska forskare är mer skeptiska och utesluter inte en förfalskning.
Detsamma hävdade man också vid upptäckten av Altamira. Men redan då var det ingen som frågade vem som skulle ha utfört ett så enormt verk i en mörk grotta. Årslångt jobb ovan huvudet på en vågig berggrund!!! Bara för skojs skull? För att driva med vetenskapsmän? Hur det än må vara så får en vanlig dödlig aldrig syn på denna grotta – lika lite som Altamira, som avspärrades för länge sen för allmänheten eftersom utdunstningar av turistmassorna orsakade stora skador på målningarna. I stället kan turisterna beundra en kopia av grottan i en paviljong. Dock kan man känna ”den verkliga djupt gripande konstnärliga upplevelsen”– som Dr. Ruiz Guinea säger med rätta – bara:
”... framför verkets original i samma atmosfär i vilken det har skapats. Grottmålningars skönhet beror inte bara på deras teknik och inte heller bara på deras målningskonst utan också på miljön, som visserligen inte skapats av den förhistoriska konstnären men som han dock valde.”
Grottmålningar är förvisso inte de enda kulturprestationerna av urbaskerna. De blev i stånd att tämja vilda djur och förvandla dem till husdjur som det ljusa pyrenéernötkreaturet, ponnyn, geten och fåret. Och i den yngre stenåldern uppfann de den slipade stenyxan som inte bara var ett vapen utan även kunde användas som vertyg t ex för att fälla träd eller bila till bräder. På det viset kunde de bygga båtar för att ge sig ut på havet. Urbaskerna har verkligen seglat på havet mycket tidigt – en tradition som bibehölls in i modern tid.
Så upptäckte baskiska valfångare Amerika för andra gången efter vikingarna. Och Kolumbus hade vid sin upptäckt av Amerika – den tredje – en bask som styrman. Bara en slump? Knappast. Det var också en bask som först seglade världen runt, som Humboldt konstaterade:
”Juan Sebastián Elcano åtföljde Magellan som avseglade från Sevilla i september 1519. Elcano var styrman på det fjärde skeppet Concepción ... Sedan Magellan mördats på ön Sebu i april 1521 dog också hans efterträdare. En annan efterföljare valde att segla tillbaka till Panama och Elcano övertog kommandot och återvände med det enda kvarvarande skeppet Vitoria till Sevilla den 6 september 1522. Av 237 sjömän återvände bara 18. Elcano var alltså den förste som verkligen seglade världen runt.”
Därmed var jordens klotform bevisad. Även i de märkvärdiga baskiska sagorna, också högst uppe i bergen, är havet alltid närvarande. Ibland skämtar baskerna själva om detta som i den här roliga historien om en sjöman som blev led på havet och ville dra sig inåt landet och gifta sig.
”Han tar med sig en åra och vandrar en hel dag inåt landet. På kvällen möter han en vacker flicka och frågar henne: Vad är det här? Hon svarar: En åra. Och sjömannen fortsätter hela nästa dag. På kvällen händer samma sak som dagen innan. På den tredje dagen i de höga fjällen svarar en flicka på hans fråga: En skyffel för att ta brödet ur ugnen. Sjömannen är lycklig och tror att här har han hamnat på ett ställe där man inte känner till havet. Han bosätter sig och gifter sig med flickan. På bröllopskvällen när de skall lägga sig frågar den unga kvinnan honom: Var vill du ligga – om babord eller om styrbord? Först då inser sjömannen att hela Baskien ligger mot havet.”
Tucholsky hade alltså inte alls orätt. En annan ”uppfinning” av baskerna är dösarna. Därför att de är ett par tusen år äldre än alla andra utgår Charpentier ifrån att de utbredde sig från baskernas land över hela världen – ändå till Etiopien, Sri Lanka och Malaysia. Naturligtvis kunde man också utgå från en simultan uppfinning som ganska ofta uppstått i mänsklighetens historia, dock inte i denna vanlighet.
Dösar är stenplattor i en enda bit – ibland väldigt tung – som stöds av lodrätt stående platta stenar som i allmänhet bildar en hålighet, den såkallade ”döskammaren”. Vetenskapsmän har fram till idag inte kunnat enas om dösarnas innebörd. De är bara delvis gravkammare och mycket pekar på en religiös betydelse.
Under de två senaste årtiondena har utgrävningar påskyndats och genomförts ganska snabbt varigenom fynden av dösar, tumuli, kromlechs och menhirer (olika beteckningar för samma sak) har tredubblats. Den vetenskapliga utforskningen av fynden kunde förvisso inte hålla jämna steg med detta tempo varför vi måste vänta på eventuella nya rön.
En sakral betydelse av dösarna ligger nära till hands om man tänker på den närapå sakrala betydelsen av huset och dess särskilda arkitektur hos baskerna. El caserio – böndernas hus –och kyrkan är mäktiga, trotsiga borgar byggda i sten som dokumenterar baskernas obändiga frihetsvilja. Den ursprungliga baskiska bondgården var ett torn som syns än idag på sina ställen. Bondgårdar har inte bara, som den schweiziske forskaren Alfred Baeschlin 1930 slog fast,
”... många likheter med bondgårdar i det schweiziska Jura, framförallt takets lutning och den stora porten. Bägge element beror på myckenheten av regn och snö ...”
utan huset är, som fransmannen Philippe Veyrin skrev,
”...landets egentliga sociala cell än mer än själva familjen. Det rymliga huset med takets svaga lutning härbärgerar djur och människa men på olika nivåer: djuren nedtill och människorna ovanpå. Till huset hör en plats i kyrkan och en på kyrkogården som eventuellt också säljs tillsammans.”
Charpentier går ännu längre och ser i det baskiska huset ”grottans normala fortsättning, Maris, de gamla baskernas gudinnas, rike”. Som ställförträdare för Mari residerar i caserio ”husets dam”, kvinnan eller mor till ”husets herre”. Och varje barn av huset hade där sin uppehållsrätt, en helt självklar rätt, varför egendomsrätten är fullständigt absurd för de traditionella baskerna. Arven blev arv genom härstamning och inte genom egendom, för han var i allmänhet make eller son till ”husets dam”. Mari var, förklarar Charpentier
”... templets beskyddarinna. Hennes uppgift var att säkra religionens fortsatta hemvist i huset för de döda och de levande samtidigt. Ty inte bara de levande har rätt att tillhöra huset utan även de döda. De levande lever i huset sina liv som levande och de döda sina liv som döda.”
Förr begravdes de döda framför husets tröskel eller under skärmtaket. Därav förklaras baskernas förkärlek för kyrkogården som i motsats till den franska eller spanska är ett vänligt och grönt ställe. Än idag finns en efterklang av baskernas samhörighet med huset hos människor som för tio år sen var stadsbor. För de båda unga familjer som jag besökte i berget ovanför Deva gällde vid köpet av bondgården som viktigt motiv:
”Que este no se cae, además este tiene ya 400 años la casa, pues vale y ese valor no es menos que cariño por su proprio país ... Att det här inte förfaller, för huset är från femtonhundratalet. Det är alltså 400 år gammalt. Detta är värt någonting och det värdet bestäms av kärleken till vårt land. Ekonomiskt är det vansinne därför att vi måste renovera mycket ...”
Traditionens mening visar sig också däri att Conchi, Carmen, José och Manuel ägnar sig åt avel av iberiska nötkreatur och iberiska får och därutöver framställer ost efter gamla recept.
”I början såg alla oss som tokar. Och det har verkligen varit svårt. Men har vi kunnat livnära oss genom att leverera direkt till konsumenten. Många köper också här direkt. Och folks reserverade hållning har övergått till respekt.“
Nu är det så att jordbruket har haft det svårt i denna region därför att här var vi först i Spanien med att industrialiseras, sen 100 år tillbaka. Idag är det bara sju procent av befolkningen som jobbar med jordbruk. Genom de rika järnfynden i Baskien, som för övrigt bryts sen urgamla tider, uppstod en tung industri med centrum i Bilbao och San Sebastián med alla sina positiva och negativa följder.
Under industrialiseringen bildades två klasser i Baskien som orienterade sig mot den spanska centralmakten: den baskiska storbourgeoisien och den invandrande kastilianska arbetarklassen. De baskiska bönderna däremot utarmades och föredrog att utvandra till norra och södra Amerika i stället för att flytta till de ”spanska” industriområden i Bilbao. Det baskiska språket och kulturen blev undanträngda och i skolor och vid universiteten lärde man bara ut kastilianska.
Till följd av den tunga industrins utveckling uppstod en baskisk medelklassbourgeoisie i de mindre landsorterna, som byggde upp träd-, textil-, pappers- och metallindustrier och som blev nära knuten till de lokala traditionerna.
Den baskiska nationalismen uppstod alltså precis vid övergången från agrar- till industrisamhället. Men utan deltagande av det baskiska folket – så kunde man nästan säga. Och denna anakronism förde till de märkligaste allianser och missförhållanden.
I Karlistkrigen t ex stödde baskerna de reaktionära karlisterna därför att de lovade att respektera baksernas urgamla rättigheter – kallade fueros. Under inbördeskriget stod de industrialiserade provinserna Alava, Guipozcoa och Vizcaya med sina starka arbetarorganisationer på republikens sida – vilket de fick betala dyrt under Franco – medan jordbruksprovinsen Navarra övergick till Franco. I det franska Baskien gjorde sig den franska revolutionen 1789 groteskt nog till baskernas fiende därför att man avskaffade deras gamla fueros. Och i dagens Spanien är baskerna i spanska delen av Baskien – utom i Navarra – emot den socialdemokratiska regeringen i Madrid därför att dess eftergifter för autonomi inte är tillräckliga. ETA har dock genom sina brutala och föga genomtänkta attentat manövrerat sig själv offside och förkastas av en stor befolkningsmajoritet.
I samband med den världsomfattande tillbakagången av stål- och skeppsindustrin har också den baskiska industrin tagit stor skada, framförallt sedan den spanska marknaden öppnats för EU. Nedläggningar, friställningar, korttidsarbete, hög arbetslöshet och ansträngda budgetar är följden. Och likaväl som industrier måste nyorienteras krävs samma sak av jordbruket.
En sådan ny positionsbestämning försöker den baskiska bondeorganisationen EHNE-UGAV att göra. Hittills har den dock bara en minoritet av bönderna med sig. På våren 1991 organiserade den i den gamle badorten Zestóa Jornadas Ambientales Internationales – internationella miljödagar – i samarbete med de gröna partierna i Europaparlamentet. I de 250 delegerades slutdeklaration hette det programmatiskt:
”ÅT VARJE REGION SIN EGEN AGRARKULTUR. Jordbruket inom EG skulle framställa kvalitativt högvärdiga livsmedel, d v s smakliga och närande i tillräckliga mängder; den skulle respektera och upprätthålla den ekologiska jämvikten och efterlämna en sund jord åt kommande generationer; och den skulle garantera en rimlig levnadsstandard åt lantbefolkningen.”
Mot den till synes effektiva industriella livsmedelproduktionen anfördes följande argument:
”Därvid ignoreras många faktorer som bl a kostnader för avlägsnande av skadliga ämnen ur vattnet, påfrestningar på vägnätet, på atmosfären och på energiresurserna; de långfristiga verkningarna av energiintensiva kemiska substanser på konsumentens och andra organismers hälsa samt de etiska konsekvenserna av att djur inordnas som produktionsvaror.”
Detta låter alltför övertygande och förnuftigt för att detta program skulle ha en chans att bli förverkligat.
Då den baskiska kulturen är så nära förknippad med lantlivet är det inte att undra på att den blev undanträngd med jordbrukets nedgång och i samband med Francos förtryck. En ganska exakt gradmätare är bruket av språket – av euskara.
I motsats till franskan är euskara ett agglutinerande språk som fogar alla beteckningar av ort, handling och väsen genom suffixer till meningens substantiver som bestäms genom böjning. Det är alltså till sitt väsen ett syntetiskt språk. Det baskiska språket grupperar allt vad som kan förenas med egenskaper runt huvudsaken – människan eller saken. Därav följer en viss tröghet. Det kan på ett mera omfattande vis än de analytiska indoeuropeiska språken konkret återge verkligheten men utesluter däremot alla abstrakta ord ur tänkandet.
Det är väl därför att det baskiska språket ganska sent har blivit ett skriftspråk. Den första texten daterar sig från 1545. Och av samma anledning finns inte heller någon betydande baskisk literatur fastän det inte saknas stora namn, dock skrev och skriver de på kastilianska. Som t ex Miguel de Unamuno eller den stora poeten Gabriel Celaya som dog för inte så länge sen. Baskisk påbrå har också Blasco Ibañez och de tre bröder Goytisolo.
Icke desto mindre har de som förutsåg det baskiska språkets snara undergång haft fel, bl a Wilhelm v. Humboldt. Dock har denne gjort en skarpsinnig, närapå profetiskt anmärkning efter att ha diskuterat kulturens nivellering som likväl har lett till ”några av de mest storslagna upptäckter”:
”Huruvida inte detta stöter på en gräns och huruvida bildningen når en punkt där det blir lika nödvändigt att omfamna inbillningskraften och känslan i en smal (intim?) krets för att bevara karaktären av värme och kraft utan vilken ingenting kan bära frukt – i stället för att föra förståndet in i en vid sfär – detta är en annan och visserligen ingen oviktig fråga.”
Just denna motrörelse har ägt rum i de gångna årtiondena och ganska samtidigt i alla europeiska länder – och med någon fördröjning och ibland på ett brutalt vis också i det förra östblocket. I Baskien började man redan under Francodiktaturen minnas det egna språket och använda det som vapen fastän det var nästan livsfarligt. Redan skolbarn straffades hårt när de använde sitt modersmål. Trots allt inrättades hemliga skolor – ecastólas – som först efter Francos död legaliserades.
Idag finns det över 200 ecastólas där undervisningen sker helt eller delvis på baskiska, stadsskolor med över 1000 barn men även små byskolor. Uppenbarligen skickar många föräldrar som själva inte riktigt eller inte alls behärskar språket sina barn till en ecastóla för att de skall lära sig sina far- och morföräldrars språk. Sekreteraren för Baskiska skolors förening menar att grunden för detta är den större sociala prestige som språket har uppnått.
Men det är väl si och så med detta. Visserligen förs kampen för euskalduniseringen på tre fronter: i massmedierna, skolorna och i förvaltningen. Och det finns nuförtiden radio- och TV-program på baskiska plus baskiska dags- och veckotidningar. Dock lade jag märke till att överallt även gamla människor på gator, i affärer och kaféer ytterst sällan pratar med varandra på sitt språk. Jag pratade om detta med en gammal man högt uppe i bergen som växt upp i en rent baskisk miljö:
”Sí es raro, como los catalanes salen y hablan catalán y los vascos ... Jo det är konstigt att katalaner går ut och pratar katalanska var än de befinner sig, även i TV, men inte baskerna. Kanske det är ett slags skam, jag vet inte, och sen är det så att baskerna, om det så bara finns en enda spanjor med, talar spanska med hänsyn till honom även om de andra är tio. Bara när de är helt ensamma tillsammans pratar de baskiska.”
Och också han själv pratar baskiska bara inom familjen men på det viset kunde föräldrarna åtminstone ge språket vidare till sina två barn. Dottern blev även lärarinna i en ecastóla.
Omsorgen om språket har i alla fall åstadkommit en liten förbättring som också blev tydlig med framgången av korrika ’91 – ett slags festival till främjande av baskiska språket – där över 500 000 människor deltog vid talrika tillställningar. Den genomförs varje vår.
Idag pratar i hela baskernas område – i den franska och den spanska delen, hälften så stort som Schweiz med 2,7 miljoner invånare – ca 700 000 människor deras språk. Men där finns stora regionala skillnader. I storstaden Bilbao är det t ex bara 10 procent. Men då måste man komma ihåg att många av Baskiens invånare inte är basker.
Sedan 1978 har också uppstått två dussin förlag som sedan dess publicerat flera tusen böcker. I allt större utsträckning blir det också verk ur världslitteraturen. Dock ligger det baskiska språkets styrka i den muntliga traditionen och den kommer till uttryck i sagor, visor och bersolari.
Bersolari är en diktare som i tävlan med en annan bersolari efter ett fastställt musikaliskt och tematiskt tema sjunger sina verser improviserat. För det mesta handlar de om aktuella händelser och motståndarens roll i dem. Förr i tiden var det tillställningar med många deltagare som vanligtvis ägde rum på stora platser och som drog stor publik.
Den traditionen är ingalunda död, som Conchi från bondgården i Lastur förklarar:
”I grannbyn Itziar har varje kvarter sin bersolari som uppträder på stora fester mot varandra. Här är den gamla kulturen och traditionen fortfarande levande. Nyligen hade vi börjat med en danskurs för unga människor så att de inte skulle glömma de gamla danserna. Men så kom det massvis med gamlingar så att vi måste ordna fler kurser. Jag tror inte att det går förlorat.”
Jo, baskerna har ju alltid varit kända för sina danser och för sin sångglädje och sin rikedom på visor. Den mest berömda visan är utan tvival Gernikaka Arbola (träden från Guernica) som blev till ett slags baskisk nationalsång:
Välsignad är
träden från Guernica
bland baskerna
älskad av alla.
Prisa och sprid
deras frukter i världen;
vi dyrkar dig,
heliga träd.
Trädet är en stenek och den är helig, ty under den ägde de traditionella församlingarna av Baskiens representanter rum. Redan de katolska kungarna Ferdinand och Isabella måste under steneken svära att respektera los fueros – de gamla baskiska rättigheterna. Och just därför jämnade det tyska flygvapnet på Francos uppdrag Guernica med marken.
I vilken utsträckning de inhemska melodierna ingick i musiken av berömda baskiska komponister som Maurice Ravel, Pablo de Sarasate, Isaac Albéniz eller Agustín González kan jag tyvärr inte avgöra.
Hårdrocken och popmusiken har dock de senaste åren tagit till sig en del baskiska teman och rytmer. Och nu kan man överallt i Pamplona, Bilbao och San Sebastián hitta en eller annan disco där man uteslutande spelar den musiken.
Mycket har skrivits om den baskiska sporten. Det dummaste blev naturligtvis åter förbehållet en tysk veckotidning:
”Med sin kraftsport hyllar baskerna sig själva som verkliga machos. Bara den som inte tvingas på knä av att pressa upp stentyngder, klyva ved eller göra andra kraftdåd gäller i Pyrenéerna som en äkta karl.”
Detta är naturligtvis nonsens. Charpentier klargör:
”Basken är på en och samma gång han själv OCH hans förfäder. Därav följer att folkloren i Baskien inte bara är ett mer eller mindre fantasifullt evenemang utan tillhör det vardagliga livet och mera liknar en ritual med religiöst innehåll. Den mest kända yttringen av detta slag är Pelota-spelet.”
Jag frågade señor Iñaki Garmendía från det baskiska ministeriet för kultur och turism om den baskiska sporten och spelen inte nuförtiden erbjuds bara för turisternas skull. Han avvisar bestämt den tanken och förklarar:
”Nej, i kulturellt avseende vill vi i första hand och framförallt konsolidera den baskiska kulturen. Vi måste återupptäcka vår kultur och hålla den vid liv. Och alla de många kulturella tillställningarna tjänar i första hand befolkningens behov. Men naturligtvis vill vi också ha besökarnas deltagande och vill till dem förmedla en sann föreställning om vårt land. Därför försöker vi också att hos oss utveckla en mjuk turism. Sånt som finns vid Medelhavets kuster skall inte finnas hos oss.”
Att den baskiska kulturen kunnat hålla sig kvar så länge kan den utan tvivel tacka det faktum att Baskien aldrig blev koloniserat utan frivilligt ställde sig under beskydd av de spanska kungarna, som i gengäld måste erkänna baskeras privilegier och regelbundet bekräfta dem. Som alla minoritetskulturer är den idag lika hotad som för 100 eller 200 år sen. Dock, så länge det finns människor som de bägge unga familjerna i Lastur finns det hopp. Conchi menar trots alla tvivel:
”Bara för tio år sen fanns det ett enormt förakt för den ursprungliga lantliga kulturen men detta har förändrats radikalt. Från stadsbornas sida finns det idag ett stort intresse för vår historia och kultur. Och det enda ställe där detta fortfarande finns bevarat är ute på landet. Och jag tror att detta utvecklar sig ännu mera, att detta inte kan försvinna. Men det blir säkerligen en lång process. Dessutom är denna kultur ju inte bara vårt arv, utan det är Europas arv och hela världens arv.”


Einar Schlereth är journalist och författare. Översättning av författaren. Hans bok Null Uhr wenn die Sonne aufgeht, en bok om Tanzania och Zanzibar, säljs hos Hägglunds förlag - red.

Artikeln publicerades på svensk i www.TfFR.org    nr 2-3/2005