Rätoromanerna i Schweiz

Dies ist die schwedische, bearbeitete Version. Die deutsche Berarbeitung ist inzwischen wiedergefunden und liegt hier unter der schwedischen. Ich habe den Artikel hierher gelegt, weil er Teil einer NDR-Serie über Minoritäten war.

Artikelförfattaren undersökte den speciella situationen för de 51 000 rätoromanerna i Schweiz, ett officiellt fyrspråkigt land. Den rätoromanska minoriteten brottas som många andra med fördomar, snåla insatser från staten och sin egen splittring.

Rätoromanerna i Schweiz

”Les ennemis les plus grandes des minorités sont les minorités.” (Minoriteternas största fiender är minoriteterna själva.)
Detta sade gamle pastorn Jakob Michael till mig i Sagogn i Främre Rhendalen. Och det stämde överens exakt med det intryck jag fått efter ett knappt dussintal intervjuer med rätoromaner på olika orter. Henny, till hälften rätoroman och uppvuxen i tysk miljö och chefen för det stösta rätoromanska förlaget i Disentis, uttryckte sig annorlunda:

Av EINAR SCHLERETH

”Om inte rätoromanerna kommer överens nu, då går förfallet ännu fortare.”
Varje utomstående som får veta att det finns totalt bara 51 000 rätoromaner som talar fem huvud- och skriftspråk som dessutom är fördelade mycket olika, kan bara med en suck instämma. Och trots allt måste varje utomstående som tränger lite djupare in i hela den här problematiken tillstå att det är mycket lättare sagt än gjort. Advokaten Ruedi Viletta var road av min rådlöshet.
Han menade att man måste kasta en blick tillbaka i historien för att till fullo förstå de problem som rätoromaner brottas med.
Räterna, ett blandfolk av ligurer, veneto-illyrer, kelter och etrusker bodde i området mellan Bodensjön och Comersjön och mellan passen S:t Gotthard och Brenner. Om urspråket vet man bara att det varken var etruskiska eller keltiska men besläktat med bägge språken.

År 15 före vår tideräknings början erövras Rætia av romarna under Drusus och Tiberius för att de ska kunna kontrollera passen, som är viktiga för deras förbindelselinjer till Germania. Vulgatan – latinska språket som pratades av folket – utbredde sig i Rætia och ingick en förbindelse med de gamla språken. Genom ljudskridning och språkliga differentieringar uppstod de rätoromanska språken av idag.
I hela det rätiska området hittar vi därför rätoromanska språk inte bara i Schweiz utan också i Italien och det gamla Jugoslavien. I Italien kallas språket för ladinska, som talas av 20 000 människor i Sydtyrolen, och i Jugoslavien kallas det för friaulska, som talas av 500 000 människor norr och väster om Trieste. Friaulska är ännu idag inte officiellt erkänt, medan ladiner har vissa rättigheter.
Bägge språken är dock så olika de rätoromanska språken att man inte kan förstå varandra. Därför är förbindelser dem emellan ganska sällsynta och oftast av officiell karaktär.
I början anlade romarna vid Främre och Bortre Rhens sammanflöde ett kastell som så småningom blev Chur, den äldsta staden i Schweiz. Efter ytterligare erövringar norrut delade romarna upp Rætia i två provinser: Rætia Prima med Chur som huvudstad och Rætia Secunda med Augsburg som huvudstad som tilldelades Tirol och det schwabisk-bajerska höglandet. På fyrahundratalet erövrar bajuwarer Rætia Secunda. Under femhundratalet blir bägge provinserna kristnade.
Under sexhundratalets mitt blir Rætia Prima anslutet till det Frankiska Riket och därmed börjar den politiska, ekonomiska och kulturella orientering mot norr som fortsätter än idag. Detta förstärks genom att biskopsdömet Churs skiljs från Milano och ansluts till ärkebiskopsdömet Mainz under Karl den Store. Genom dekret av biskopen av Mainz måste gudstjänster hållas på de lokala språken.
På trettonhundratalet bosätter sig de tyska walserna från Wallis i det högt belägna och nästan folktomma Graubünden. De bildar fram till idag språköar i de rätoromanska områdena som ytterligare bidrog till villervallan i språksituationen.
Vid samma tid grundas Gotteshausbund, Grauer Bund och Zehngerichtsbund som skydd mot Habsburg och för att säkra självständigheten. Detta var inledningen till en demokratisk utveckling.
På femtonhundratalet inträffar en katastrof: Chur, huvudstaden i Graubünden, brinner nästan fullständigt ner. Historiskt sett var detta det hårdaste slaget mot det rätoromanska språket.
För stadens återuppbyggnad hämtades många allemanniska hantverkare in. De bosatte sig där och gjorde staden till en tysk stad. Därmed förlorade Graubünden sitt språkliga och kulturella centrum.
Den största kantonen i Schweiz
Reformationen får också grepp om rätoromanerna och bägge religionerna tävlar med varandra om att ge ut katekeser och traktat på de olika språken.
Förklaringen till språkolikheterna är de geografiska och topografiska faktorerna i Graubünden. Det är den största kantonen i Schweiz och består av 150 dalgånger. De största bildas av floderna Främre och Bortre Rhen och Inn. Alla dalgånger pressas ihop av väldigt höga berg och öppnar sig mest mot norr eller söder. Därigenom har kommunikationen mellan de rätoromanska folken alltid varit besvärliga. Dessutom har berg och fjäll varit fruktade långt in i nutiden.
På så vis utvecklades i Graubünden fem huvudspråk. I Främre Rhendalen heter det sursilvan, i Bortre Rhendalen sutsilvan, på linjen Tiefencastel-Savognin surmiran, på linjen Davos-S:t Moritz puter, i Nedre Engadin och Münsterdalen vallader.
Men inte nog med det. Egentligen har varje dal och varje by sitt eget språk, sin egen dialekt. Och alla vakar svartsjukt över deras renhet. Författaren Werner Catrina berättar i sin bok Rätoromaner mellan resignation och uppvaknande flera roliga anekdoter:
Anna Capadrutt är bittert besviken, när det sutselviska (adj t sutsilvan) skriftspråk som skapades på fyrtiotalet visade så få karaktäristiska ord från hennes hemby Präz. I boken står för moder mama medan det heter moma i hennes by. Och eftersom hennes artiklar för tidningen La punt alltid korrigeras beslutar hon att i fortsättningen bara jobba ”för radion därför att där kan man inte korrigera hennes språk.”
En rätoromansk Wilhelm Tell
Men tillbaka till historien. Eftersom det under religionsstriderna skapades flera skriftspråk blev motsatser mellan religionerna också grunden för att ett samarbete blev omöjligt för århundraden framåt.
På sextonhundratalet blir Graubünden indraget i Trettioåriga kriget och landet härjas flera gånger av franska och österrikiska trupper. Jörg Jenatsch, han som motsvarade Wilhelm Tell i det tysktalande Schweiz och som fick ett litterärt monument rest av Conrad Ferdinand Meyer, lyckades återställa Graubündens oavhängighet. Det hittills sista kriget i Graubünden pågick under napoleontiden. Särskilt grymt härjade än en gång österrikarna, de gamla fienderna till alla fria bönder i Alperna.
Hur levande den tiden är i folkets minne visade sig, när Ruedi Viletta hälsade mig välkommen i sitt mycket vackra hus i Giarsun med orden: ”Österrikarna hade väldigt bråttom när de drog sig tillbaka så de hann inte med att sätta fyr på det här huset också.”
1799 blir de tre förbunden i Graubünden en del av Helvetiska Republiken, som kantonen Rätien. 1814 sluter sig rätoromanerna definitivt till det Schweiziska Edsförbundet under namnet Graubünden.
Graubünden är ett landskap av superlativer. Det är den största kantonen med den minsta befolkningen. Den hyser med Chur den äldsta staden med en 2000 år gammal historia och där finns också den högst liggande by i Europa som är bebodd året runt: Juf på 2126 m höjd. Och i byn Zillis finns en romansk kyrka med det äldsta figurativt målade taket i den västerländska konsten. Inom dess gränser finns edelweiss, cembratall – och palmer. Men framförallt är Graubünden ett hänryckande och mycket omväxlande gammalt kulturlandskap. Det som skiljer landskapet från andra är inte åkerbruket, för det fungerar nästan lika under liknande förhållanden, utan det är arkitekturen. Engadinhuset betecknas av kulturhistoriker som den mest originella arkitektoniska skapelsen i Graubünden. De mäktiga hus där mangård och ladugård finns under samma tak påminner närmast om hus byggda av ett annat bergsfolk – baskerna. Tonio Walz skriver i sin undersökning Bondepalatser: ”Byarna i Engadin är romanska bebyggelser tätt ihopträngda, slutna och präglade av det romanska karaktärsdraget att hålla sig tillsammans och umgås. En bonde i Engadin skulle aldrig har kommit på idén att bo enskilt utanför byn.”
Dock, såkallade framsteg har också här framkallat allvarliga förändringar. Werner Catrina anmärker: “De med sgrafitto utsmyckade bondepalatsen är inte särskilt väl ägnade för modernt jordbruk. Sulèr – infartsvägen genom den stora husporten till höloftet erbjuder inte plats för traktorer eller jordbruksmaskiner. Och eftersom alla hus med sina metertjocka murar står väldigt nära varandra som skydd mot den iskalla vintern är det oftast omöjligt att ta upp en annan infart. Den som idag vill arbeta rationellt måste bygga en ladugård eller en helt ny gård utanför byn långt ifrån bykärnan.
Vid sidan av arkitekturen är det människor och språk som ger landskapet dess prägel. Jag tyckte att romanernas från hjärtat kommande vänlighet verkade betryggande och deras hälsning Allegra – glädje, fröjd – klingade som musik i mina öron. Men just deras vackra och väl klingande språk är hävstången med vars hjälp rätoromanernas identitet förstörs. Denna pyttelilla minoritet med knappt 51 000 människor blir långsamt men säkert söndermald mellan kvarnstenarna av två stora kulturspråk – på ena sidan i norr schwizer tüütsch med sitt väldiga uppland Tyskland och Österrike och på andra sidan italienska i södra delen av kantonen och med Italien som uppland.
I Chur träffade jag i Lia romantscha – sammanslutningen av alla romanernas språkorganisationer – linguisten Gian Peder Grigori för att diskutera språkerosionens problem. Han sade: ”I princip är rätoromanerna nuförtiden tvåspråkiga. Även i en by där romanska språket klart är i majoritet, där det offentliga livet är romanskt blir småbarnens kontakt med tyskan bl a via TV mycket tidigt upprättad. TV som aggressivt medium har en central funktion. Man kan höra småbarn som kan reklamspots utantill, som naturligtvis är på tyska och aldrig på romanska.
Vi har 51 000 romansktalande människor, dvs människor som 1980 angav romanska som sitt modersmål. Och de är utspridda, de lever inte alla i Graubünden, inte ens alla i det traditionella språkområdet – där finns bara 32 000 människor. Resten lever i den tyskspråkiga delen av Graubünden eller på annat håll i Schweiz.”
Men hur ser skolsituationen ut? Kan ni inte där påverka utvecklingen?
”Visst är skolsituationen avgörande för överlevnaden av ett språk. I Schweiz har vi en långtgående federalism inom skolområdet. Alla kantoner har skolsuveränitet och kantonsregeringen delegerar ytterligare aspekter neråt. I Graubünden har vi i princip 3–4 skolmodeller i de olika språkregionerna.
I centralområdet har vi en romansk grundskola eller lågstadiet. Dvs barn blir romanskt inskolade. De tre första skolåren plus dagis som föregår är alltså romanska. Också i Oberengadin med en tysk eller italiensk majoritet måste alla barn genomgå den romanska grundskolan. Och utan ett dagis som åstadkommer ett förberedande arbete vore detta omöjligt. Jag måste säga att det fungerar. I fjärde klassen börjar tyskundervisningen. Och ju mer undervisningen framskrider desto mer tyska och desto mindre romanska blir det. Det fortsätter till slutet av sjätte klassen. Sedan börjar mellanstadiet och där minskar romanska ytterligare och blir ett ämne. Bara biologi undervisas också på romanska. Allt annat är på tyska.
I rent tyska områden har vi den tyska skolmodellen som motsvarar den i tyska Schweiz. I italienska områden finns den italienska skolan, där tyskan börjar som främmande språk i fjärde och femte klassen. Och sedan har vi de blandspråkiga områdena. Där bestämmer varje kommun genom folkomröstning vilket system de vill ha. Och där övergår allt flera kommuner till det tyska skolsystemet.”
Territorialprincipen gäller
Just detta är en hårdnackad omstridd punkt. Advokaten Ruedi Viletta har diskuterat frågan ingående i ord och skrift. På min fråga om kommunen kan ändra skolsystemet svarar han:
”Om ni med kan menar en rättslig situation då säger jag nej. Men menar ni att de faktiskt gör det, då måste jag säga ja. Och där pågår en idéstrid. Jag har skrivit mycket om det och jag menar att detta är oriktigt.”
I Schweiz gäller i språkfrågan inte personprincipen utan territorialprincipen, dvs att varje språk har ett utpräglat stamområde där språket är så att säga allenarådande. Ruedi Viletta förklarar för mig med många exempel hur denna princip, som nyligen har bekräftats av regeringen, respekteras för det tyska, italienska och franska språket men inte för det romanska. Där blir principen alltid urholkad. Och just i det fallet är alla experter överens om att romanska är utrotningshotat. Dessutom finns berömda prejudikat och beslut av högsta domstolen. Viletta fortsätter:
”Där finns fallet med den franskspråkiga privatskolan i Zürich, ursprungligen för diplomatbarn. För att driva skolan behövs tillstånd av myndigheten i Zürich och den sade nej. Den använde territorialprincipen och menade att Zürich är tyskspråkig och ’här skall inte finnas franskspråkiga skolor’. Och jag understryker privatskola! En sådan får helt enkelt inte finnas. Och högsta domstolen beslöt att myndigheterna i Zürich hade rätt. Detta är det schweiziska rättssystemet, statsidén som föreskriver detta. Och det beslutet av den schweiziska högsta domstolen blev 1968 grunden för biläggandet av den belgiska språkstriden genom att det antogs av Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Och den här idén har letat sig in i alla viktiga dokument för folkgrupper och minoriteter i hela Europa.”
Men rätoromanskan försummas
Det är verkligen märkligt att schweizare som är så stolta över sin flerspråkighet och som i alla opinionsundersökningar visar stor sympati för det romanska språket och som 1992 ratificerade ”Europeiska överenskommelsen om regionala och minoritetsspråk” i praktiken negligerar sitt fjärde statsspråk. Men kanske är det ändå inte så märkvärdigt om man betänkar att vackra ord inte kostar någonting medan förverkligandet av jämlikhet skulle kosta mycket pengar. Och det gillar schweizarna inte. Viletta menar också att detta ger utslaget.
”Naturligtvis kostar det. Det är mycket enklare om man bara behöver handskas med ett enda språk. Självklart. Skolböcker, formulär allt i ett språk. Det är mycket billigare.”
Ruedi Viletta berättar också olika episoder från sin tid som parlamentsledamot i kantonsrådet som är ganska otrevliga, t ex att de tyska ledamöterna tågade ut när han tog till orda på romanska.
Och Annette Pietsch, mycket engagerad romansk ledamot i huvudstaden Bern, uttrycker sig mycket tydligt:
”Romanska språket anses på många håll fortfarande som något efterblivet. Detta är verkligen en diskriminering av bergsbefolkningen.”
Ordet diskriminering vill Gian Grigori inte direkt använda. Han menar:
”Diskrimineringen är inte direkt uppenbar utan mera dold. Trycket på minoriteten finns inte enbart därför att den är en minoritet utan därför att den bär språkbördan. För mig är det en typiskt pragmatisk inställning som visar sig här och som är djupt rotad hos romaner. Därför att de redan är tvåspråkiga utvecklar de en väldigt stor anpassningsförmåga.”
Anpassning under tyskan
Det är denna anpassningsförmåga som de egna alltid förebrår rätoromanerna. Dock får man inte glömma att den är ett resultat av just det starka anpassningstryck som utövas av den tyska befolkningen. Detta finner man också i talesätt som t ex: Med romanska kan du inte ens sälja en ko på marknaden.
Sådant förde så långt som till att bönder från Graubünden under förra århundradet skickade sina barn på semester till södra Tyskland så att de skulle kunna lära sig tyska ordentligt.
Genom kantonens utveckling för turism blev trycket på den infödda befolkningen att lära sig tyska ännu starkare därför att den största kontingenten turister alltid kommer från det tyskspråkiga Schweiz och från Tyskland. Varje spanjor, fransman eller engelsman skulle anse det som en absurd idé att lära sig tyska bara därför att ett par miljoner tyska turister besöker landet. Det är säkert, men i detta exempel blir det också klart att det är en fråga om kvantitet. Romanerna är ju totalt inte mer än att de ryms i vilken europeisk småstad som helst.

Därför vore det i det här läget särskilt angelägen för regeringen att agera. Men en bekväm undanflykt av regeringen för att inte agera har alltid varit att det finns fem romanska språk och att romanerna inte kan enas om ett enda. Dock har under tiden utvecklats ett gemensamt skriftspråk och jag frågar Gian Grigori om det handlar om ett slags esperanto. Han svarar:
”I hela språkplaneringen har funnits en aspekt: man måste öka närvaron av språket i det offentliga livet och det går bäst med ett enhetlig skriftspråk. Så till frågan om det är en sorts esperanto. Men först några ord om konstruktionen av detta skriftspråk.
Konceptet har utvecklats av en professor för romanska språket i Zürich. Han har i princip använt de båda stora skriftvarianterna bland de fem språken och så har han tagit den brobyggande varianten, den mellersta, från surmiran. Han jämförde dem med varandra och utvecklade majoritetsprincipen. Romantsch grischun är sammansatt på det viset att man tog material som fanns dvs man tog de ord ur de olika idiomerna som talades och skrevs mest. Detta är ett konstruerat språk men det är inget konstlat språk därför att det består till 98 procent av existerande material.”
Svårigheter för skriftspråket
Även om nuförtiden regeringen, posten och SB (=SJ) etc använder detta språk i stor utsträckning, är acceptansen hos rätoromanerna begränsad. T ex finns inga författare som använder det. För förlagschefen Henny i Disentis är situationen fortfarande kaotisk. Han sägar att den normala människan i Engadin, som pratar romanska, inte läser en bok som skrivs på ett annat romanskt språk än sitt eget, dvs att alla böcker som skrivs på ett bestämt romanskt språk vänder sig bara till dem som pratar detta idiom.
Jag frågar honom hur stora i så fall upplagorna blir.
”Nja, dikter t ex kan nå en upplaga mellan 500 och 1000 ex. Och när det gäller skönlitteratur då beror det på vem som är författaren, då pendlar det mellan 1200 och 2000 ex. I sällsynta fall kan det bli 2200 ex, bara i surmiran alltså. Det finns också en och annan bok som trycks på sutsilvan men inte blir distribuerad genom vårt förlag utan distribueras genom egna organisationer. För de tre andra språken finns det praktiskt sett inga publikationer alls därför att dom definitivt är för små.”
Och angående den aktuella situationen menar han: ”Den ser jag ganska pessimistiskt på, om ni frågar mig. Tittar man på hela utvecklingen av språken i kommunerna så är den i mina ögon katastrofal. Jag tror inte att det går att hejda den utan den bara fortsättar. Jag tror att vi inom 20 eller 30 år inte har många kommuner kvar som pratar romanska mer eller mindre. Och nu tillkommer att rätoromanerna inte kan enas om det här skriftspråket. Jag skulle säga att detta är ett skamligt kapitel. Och fronterna har inte uppmjukats i mina ögon utan tvärtom hårdnat. Och om ni frågar mig så är detta egentligen den sista utvägen. Om rätoromanerna inte enas nu då går upplösningen ännu snabbare. Ni känner ju till utvecklingen i Tyskland förr i tiden, med alla de olika dialekterna och språken, de kunde enas om ett enhetligt skriftspråk även om det tog lång tid. Så bollen ligger nu helt klart hos rätoromanerna själva.”
Enigheten skulle naturligtvis ha stort inflytande på hela mediaområdet. Istället för fem minitidningar kunde en rätt stor tidning utkomma. Detta är ett projekt som man brottats med i många många år. I radion kunde den språkliga närvaron höjas betydligt även om situationen på sista tiden har blivit något bättre. Och i TV, där rätoromanernas andel fortfarande är minimal fastän man vet hur katastrofalt småbarn påverkas, vore en större närvaro särskilt viktig.
Flykt från andligt trång miljö
En annan väsentlig faktor i språkets erosion är flykten från landsbygden. Därför att det betyder flykt till de tyska städer där rätoromanerna i en utsträckning över genomsnittet väljer en äktenskapspartner med främmande språk. Som grund för flykten anges inte bara bättre yrkeschanser utan mycket ofta den andligt trånga atmosfären i deras dalgångar i religiöst, politiskt och socialt avseende.
Annette Pietsch skildrar situationen så här:
”Ni har t ex en dal med 1500 invånare. Till Chur är det 200 km med bilen över höga pass och med allmänna kommunikationer tar det fyra timmar. Närmaste stad söderut är Meran. Dit tar det en timme med bilen. Och vilka finns där, intellektuella menar jag, jo en eller två läkare, en veterinär, en pastor och så är det slut. Jag vill inte längre leva på det viset.”
I Främre Rhendalen tillkommer ett ogenomträngligt snår som är ett kristligt folkparti plus katolska kyrkan som avgränsar sig mot protestanterna runtomkring, ”som jagar kalla kårar längs ryggen på många rätoromaner” och som därför lämnar sitt hem för gott.
Rätoromanskan skulle kunna leva
Werner Catrina skrev en bok om sina 300 intervjuer med rätoromaner ur alla samhällsskikt och hans facit är:
”Iögonfallande är idag den skärpta medvetenheten om värdet och betydelsen av modersmålet. Det börjar gå upp för många romaner att det hänger på var och en, alltså även på honom själv, om det romanska språket ska leva eller inte. Först när den tusenfaldiga viljan verkligen manifesterar sig kan det nödvändiga trycket uppstå för att skaffa de erforderliga betingelser för de små språken. Vårt politiska system erbjuder nog med spelrum för detta.”
Det låter inte särskilt övertygande. En tröst kan vara att det rätoromanska språket redan ganska ofta har dödförklarats, så att kanske även den här gången alla pessimistiska uppskattningar kommer på skam. Och kanske de återvinner den självmedvetenhet som fick dem att stå emot biltrafik i 25 år (från 1900 till 1925). Skulle de återanknyta där, kunde de kanske skapa en alternativ turism som inte bara tog mera hänsyn till naturen utan kanske även framkallade mer förståelse för den prekära situationen för det rätoromanska språket.

Einar Schlereth är journalist och författare bl a med böckerna Indonesien – Analyse eines Massakers, Null Uhr – wenn die Sonne aufgeht. Han har arbetat i Hamburg som frilans vid NDR, Nordtyska Radion, och artikeln var ursprungligen ett radioprogram i Nordtyska radion (NDR). Bearbetning och översättning av författaren. Sedan 1994 är han bosatt i Klavreström. Null Uhr, en bok om Tanzania och Zanzibar, finns till försäljning genom: www.hagglundsforlag.se - red.

TfFR 1/2005